Ibland kanske jag inte riktigt förstår vilken särskild förmån jag har som programledare för ett nöjesprogram. Eller jo, jag tänker på alla förmåner gällande mitt yrke ganska ofta. Eftersom jag har den rollen där jag väljer vilka jag ska träffa och intervjua så brukar jag faktiskt reflektera över det. Vilken lyx jag har som får komma inpå någon annans liv och sätta mig in i en persons värld på ett sätt som jag inte skulle ha fått göra om jag inte var journalist. Det tänker jag på. För det är det som jag gillar så himla mycket. Mötet med andra människor. Men jag tänker nog inte så mycket på att det kanske trots allt är rätt unikt att få träffa Moneybrother. Bara så där. Men det slog mig ganska hårt när han skulle gästa mitt program inför sin spelning på Spegeln. Jag hann bara nämna hans kommande besök på facebook och på min blogg så började kommentarerna att strömma in. Kommentarer som ”Du kommer att svimma, han är skitläcker”, ”Men gud då kommer jag förbi på studiebesök!” och ”Jag hade fått anstränga mig hårt för att inte bara sitta och fnittra och stirra på honom och sedan fnittra lite mer.” Och någonstans där så anade jag hur stort detta möte förmodligen skulle vara för någon som inte har jobbat som nöjesjournalist i fyra år och hunnit träffa ett ansenligt antal artister. Det är klart som attan att jag tyckte att det var skitkul att en så aktuell och populär artist som Moneybrother skulle komma. Men det var inte på något sätt så att jag kände mig nervös över att ha denna man framför mig i radiostudion. Och det tror jag är en väldigt bra förutsättning för att lyckas både som journalist rent allmänt, men framförallt som programledare i ett direktsänt program. Jag måste kunna se alla mina gäster som lika värdefulla och jag får definitivt inte balla ur för att det kommer någon het kändis. Jag vet inte hur jag skulle reagera om jag träffade på alla mina intervjupersoner privat. Men det är något som händer när jag går in i min journalistiska roll. Jag får en sådan yrkesstolthet att det är omöjligt att känna någon underlägsen vördnad. Jag känner det snarare som ett jäkligt fint samspel där jag och mina gäster bygger upp en show tillsammans. Och så blev det också med Moneybrother. Trots att han kom försent på grund av trafikkaos i Stockholm så hittade vi snabbt en fin feeling. Det kan till och med vara så att vi hittade en extra fin feeling. För jag har fått höra många kommentarer efteråt från folk som tyckte att han var mycket skönare än vad de hade trott att han skulle vara. Och jag kan verkligen hålla med om att han bjöd på sig själv och levererade personliga svar om så väl utseendefixering som vikten av att ha ett artistnamn. Det var en sån där intervju som gick på tok för fort, jag hade kunnat suga ut hur mycket intressant som helst. Men artister på plats för en spelning har sällan hur mycket tid som helst avsatt för en intervju. Men nästa gång har han lovat att hänga på Radio Gävleborg hela veckan, inför sitt gig! Förmodligen ingenting han kommer att hålla. Men jag kommer absolut att bära med mig minnet av hans besök. Och insikten om att jag trots allt får vara med om rätt avundsvärda möten under mitt radioprogram!
Marie Björk