Ibland tänker jag att jag har världens bästa jobb, för att jag får chansen att träffa så många intressanta människor och dessutom får jag ställa såna där frågor som man undrar men kanske inte alltid har möjlighet att fråga. Här om veckan passade jag på att ta reda på hur det här med kärleksyttringar funkar skådespelare emellan. Alltså, hur det är att kyssa en kollega. Det är ju inte sånt som andra yrkesgrupper pysslar med särskilt ofta. Björn Johansson som just nu är aktuell som Doktor Astrov i pjäsen Morbror Vanja där han kysser Jelena (Alexandra Zetterberg) förklarade att det är ungefär som att kyssa ett äpple. Vilket fick mig att börja tänka på det gamla ungdomsprogrammet Bullen där det rekommenderades att öva på att kyssas genom att ”kyssa” en tomat. Inte så likt, märkte man ju när man kysstes för första gången. Men om nu en kyss på scenen går att jämföra med en sådan frukt/grönsakskyss så kan jag ändå förstå att det inte är så mycket äkta känslor inblandade. Utan ett rent tekniskt utförande.

Jag har nu sänt det här programmet i snart ett år och det finns vissa gäster jag minns lite extra. Oftast är det för att det varit lite strul runt omkring. Och detta strul händer nästan alltid när det är större artister. Vilket är märkligt eftersom de har resurser som pressansvariga, chaufförer och liknande som ska göra att de hamnar på rätt intervju vid rätt tid. Men så smidigt brukar det alltså inte gå till. Tomas Andersson Wij låg och vilade på sitt hotellrum när jag panikslaget ringde och frågade var han höll hus, då han borde sitta som gäst i programmet. Men när han tillslut dök upp var han så trevlig och rent utav rar att jag inte kunde förmå mig att skälla ut honom. Trots att han sabbade hela min planering. Lars Demian kom också försent, för att de hade krockat på en parkering på vägen till Gävle. Det är heller inte sånt man kan skälla ut någon för. Egentligen är jag heller inte en person som skäller särskilt mycket. Men jag har lite svårt att förstå att det inte riktigt verkar finnas någon förståelse för hur ett direktsänt program går till. Det är mycket planering, research och manus som ligger bakom varje minut som sänds. The Soundtrack of Our Lives var också sena. Slutligen blev det så stressigt att Ebbot kastade sig på en av stolarna, en pall med hjul skulle man kunna kalla det, och dundrade rakt in i mixerbordet med dunder och brak precis när vi gick ut i sändning. Det är sånt som ger lite extra fin livefeeling!

Egentligen skulle jag vilja berätta om när Team Flashkick gjorde bakåtvolter i studion och när Markus Krunegård besökte radion. För att inte tala om hur himla fin intervju det blev med Johan Kinde från Lustans Lakejer. Men det finns inte plats för en hel årsrapport, tyvärr. Framöver blir det den senaste månaden ni får ta del av.
Vi hörs! Puss och kram!
Läs mer om Marie på bloggen: http://gulapalatset.wordpress.com/
Marie Björk