Beryl Lunder - bland symfonier och konserter
27/10, 2007 kl. 23:59Hon beskriver sig själv som aktiv och pratig och som lever här och nu. Hennes drivkraft är att möjliggöra för andra att förlora sig i musiken så som hon själv gör. Möt Beryl Lunder, chef för Gävle Konserthus och Symfoniorkester.
- Jag brukar säga att mitt arbete innebär att lägga isen så att andra kan åka.
Berätta om din bakgrund och hur du kom att trivas i Gästrikland.
- Jag är född och delvis uppvuxen i Blaiken längs Blå vägen mellan Storuman och Tärnaby i Västerbotten. Där var det gott om original men glest mellan husen. Vi flyttade senare till Bjuråker i Hälsingland men redan när jag var 16 år flyttade jag hemifrån till Härnösand för att gå i skolan. Jag studerade till piano- och sångpedagog vid Musikhögskolan i Örebro under fyra år och kanske var det för att jag var så förtjust i Örebro som jag vid första anblicken inte trodde att jag skulle trivas i Sandviken – men där hade jag ju fel. Sandviken må ha sett litet ut men där fanns gott om storheter bland människorna och jag trivdes oerhört bra med mitt arbete som pedagog vid det som kom att bli Sandvikens Kulturskola där jag också var chef i drygt sex år. År 2000 började jag mitt arbete som chef för Gävle Symfoniorkester och fyra år senare flyttade jag också hit. Då fick jag skapa mig en känsla för en ny stad. Mitt första intryck var att Gävle är som en stor stad fast i ett litet format. Här erbjuds ett oerhört rikt utbud, inte bara i Gävle utan i hela regionen, som vi kan vara stolta över. Här finns en rad kulturella sevärdheter som teatrar, museer och proffs inom både musik och idrott. Sedan oktober 2006 är jag också chef för Gävle Konserthus.
Vad gör du som chef för Gävle Symfoniorkester och Gävle Konserthus?
- Mitt arbete som chef innebär dels att jag ska möjliggöra för invånarna att ta del av upplevelser av hög konstnärlig kvalitet. Upplevelser som ska vara både oväntade, djupgående och hisnande. Mitt arbete innebär också att ge de som jobbar i huset en så bra arbetsplats som möjligt. Det som är allra roligast är att ha möjligheten att kunna erbjuda invånarna alla fantastiska upplevelser, det är vi väldigt stolta över. Det som är svårast är att våra ambitioner och vår vilja att göra olika saker är större än de ekonomiska förutsättningarna. Det är svårt och frustrerande att prioritera och välja men det är ju också så som det ska vara. Om det i en konstnärlig verksamhet finns pengar över så tror jag att det råder brist på kreativitet. Det finns gott om visioner för hur man skulle kunna utveckla de båda verksamheterna i framtiden. Jag skulle vilja att vi utökade symfoniorkestern så att vi kan framföra en ännu bredare repertoar med till exempel konstmusik från 1900-talet och filmmusik som efterfrågas av publiken. Vi vill också turnera, något som är en viktig del i den konstnärliga utvecklingen. Vi skulle vilja bygga ut konserthuset så att vi fick en så kallad svart låda, en konsertlokal med intimare miljö som också kan användas till repetitioner och konferenser. I samband med en sådan utbyggnad skulle vi också vilja bygga ut restaurangen så att man kan sitta utomhus och äta eller fika. Vi måste ju ha ett av Gävles i särklass bästa lägen här vid Gavleån. Vad det gäller konserthusets utbud är det viktigt att vi bibehåller mångfalden av olika genrer och utvecklar det ännu mer. Vi har redan påbörjat arbetet med att etablera en världsmusikensemble i Gävle Konserthus. Just bredden i utbudet är oerhört viktig, det ska finnas något för alla. Vi har två starka varumärken, Gävle Konserthus och Gävle Symfoniorkester som vi måste fortsätta att vårda och utveckla.
Vilka förebilder har du i ditt arbete?
- Jag vet inte om jag kan tala om förebilder men kontrasterna är viktiga inom musiken. Det oväntade är det som stimulerar sinnena samtidigt som man behöver det bekanta att kunna vila i. Innan jag började mitt arbete i Gävle besökte jag Gävle Konserthus och lyssnade till en konsert med iransk konstmusik. Det var toner som spelades enligt ett skalsystem som jag inte ens hade en aning om att det fanns. Det var en fantastisk upplevelse för öronen som aldrig hade hört något liknande. Jag njuter också oerhört mycket då Gävle Symfoniorkester spelar verk av Sibelius som känns som hemmamusik. Jag ser fram emot att höra den välkända musiken och känslan lever kvar i mig efteråt. Kontrasterna vilka jag omger mig med i mitt arbete är också viktiga. Jag berikas väldigt mycket av människor som inte är som jag. Att få skava av lite kanter på en själv är det som leder till utveckling, det är fascinerande.
Hur skulle du beskriva dig själv?
- Som person har jag också tydliga kontraster och har väldigt olika sidor på jobbet och hemma. I mitt arbete är jag aktiv, drivande med ett måttligt temperament som sällan rinner över. Jag som privatperson hemma är däremot mindre aktiv och kan verkligen ta det lugnt och göra ingenting eller försjunka i en bok. Men hemma har jag också ett häftigare temperament. När jag är ledig tycker jag om att promenera i Högbo som är ett riktigt smultronställe med sin historia och miljö för rekreation. Det är ju så vackert där och jag är svag för det vackra. Jag är gift med Geir Anfinsen som är musiker och vi har ett ständigt pågående projekt där vi försöker synka ihop konsertkvällar för att få tid tillsammans. När vi är lediga reser vi gärna och de norska fjällen är en favorit trots att jag är väldigt höjdrädd. Kanske beror det på att jag ändå tycker om överblicken som jag får när jag kan blicka ut över ett helt landskap. När jag är ledig söker jag också tystnaden. När jag lyssnar på musik blir det lätt att jag gör det med ”jobböronen” och om jag ska lyssna när jag är ledig föredrar jag livemusik. Jag går på minst två konserter varje vecka så visst blir det en hel del musikupplevelser, men om jag är den som lägger isen då vill jag ju också se på när andra gör mål.
Text: Kristina Hellerstedt Sundin, foto: Per-Erik Jäderberg
Denna artikel är publicerad på Konstmagasinet via SvenskPress.se.
Se villkor här »
Kommentarer
Ingen har ännu kommenterat denna artikel, du kan bli den första!