Det händer faktiskt att jag blir tårögd, på gränsen till alldeles gråtandes rörd, av mina gäster. Åsa Jinders besök ledde till en sådan känsla. Det kändes starkt redan innan, att hon skulle komma. För att hon är en så fascinerade kvinna, med så många uttryckssätt. Vad jag dessutom fått möjlighet att upptäcka inför hennes radiobesök var att hon ju även är en fantastiskt fin författare. Att musik är Åsas gren är det väl knappast något som någon har kunnat undgå. Men att hennes låtskrivartalang, och därmed sinne för ord, sträckte sig till romanskrivande hade jag missat. Men som den förberedelsenarkoman jag är såg jag naturligtvis till att sluka hennes bok ”Vill du ha barn med mig?” inför intervjun. Och jag blev berörd. Inte bara av bokens tema, utan av Åsas skicklighet att hantera ett sårigt ämne som oönskad barnlöshet och dessutom göra det med en underhållande lättsam ton. Utan att för den delen göra avkall på temats allvar. Skicklig!

Så ja, jag var förväntansfull inför mötet i radiostudion, där hon givetvis också skulle framföra en låt tillsammans med sin medföljande musiker och tillika man, Jonas Otter. I och med att Åsa under en lång tid, i princip hela sin musikkarriär, valt att låta andra artister framföra hennes låtar så var jag inte säker på vilket alster hon skulle välja. Men så blev det ”Av längtan till dig”. En av de absolut vackraste kärlekssånger jag vet. Man skulle nästan kunna säga att jag är en smula besatt av att sjung den. Jag bekantade mig med den för första gången under gymnasiet där jag sjöng i kör, som andrasopran. En ganska plågsam roll för en textälskare eftersom jag därmed alltid fick ta stämmor och inte sjunga versen. Men så skulle vi inför ett framträdande ta oss an låten ”Av längtan till dig” och där var det vi andrasopraner som fick huvudrollen, och jag gick in texten, älskade den, och lät den för alltid ta en plats i mig. Så när Åsa satt där framför mig, kanske inte ens en meter ifrån mig, och sjöng den med en sån där särskild inlevelse som man kan ha om man har skrivit texten själv, då fick jag hålla mig för att inte gråta.

Även om jag inte känner mig bekväm med att bli så rörd att jag börjar gråta i direktsändning så tycker jag trots allt att det är något vackert med att jag kan bli så berörd. Om jag känner något så starkt så hoppas jag att lyssnarna i alla fall känner en liten del av alla evinnerliga känslor som ryms i min kropp. Men jag har ett lyxigt jobb, det har jag, som blir bjuden på livemusik och får komma så nära så många fina kulturpersonligheter, som Åsa Jinder till exempel.