När Ale Möller bjuder in sina musikaliska vänner för att musicera utplånas alla gränser. Kvällens tema var ”Bengali Blues” och börjar med den Indiska tablaspelerskan Suranjana Gosh som solo med sina trummor visar på en otrolig fingerfärdighet och känsla, redan där kände man bluesen komma. När man sedan fyller på med Indiskan Shipra Nandy som sjunger på traditionellt bengaliskt vis och med hela bandet som kompar känns det bara bra.

Mitt Europeiska öra är inte riktigt van med de orientaliska smäktande tonerna så det tar ett par takter innan man kan börja förstå. Och förståelse, det är vad dessa musiker förevisar. För att göra korsningen totalt förvirrad så har Ale bjudit in en av våra största bluesgitarrister och sångare, Clas Yngström som äntrar scenen. Bandet börjar för att sedan släppa in Clas som sjunger med sin bestämda bluesröst. Resten av musikerna kör på med all världens toner och rytmer och då märker man; det fungerar. Man kan blanda musik från världens alla hörn och mötas under ett gemensamt uttryck.

Ale Möller spelar på diverse blåsinstrument, gitarr och dragspel men framför allt håller han ihop denna musikaliska vägkorsning. För en korsning är det men ingen planfri säker korsning utan en plankorsning utan skyddsräcken. När Shipra börjar på en indisk låt som är en hyllning till guden Krishna så är det naturligt att Clas fyller på med sin låt Flower Child som tillkom under en turné i just Indien för en 15 år sedan. Blev bara en naturlig korsning, banden fanns ju redan där.

Låtarna går i varandra och teman avlöses med sång, distad elgitarr, flöjtsolon med mera och som min mamma sa efter konserten; Det är som om man varit i en annan värld. Nämnas bör Jonas Knutsson på saxofon som tydligen hade kläckt denna så geniala idé, Mats Öberg som går segrande ur den lilla duell som utspelar sig mellan honom och Clas. Har hört honom nu några gånger men blir alltid lika tagen av hans musikalitet när han spelar munspel, klaviatur såväl som sång. Rytmsektionen är stensäkert utförd av Rafael Sida Huizar ensam! Men det spelar ju ingen roll han får oss att stampa med fötterna, klappa händerna och bara hänga på.

Vi vill inte att kvällen ska ta slut men samtidigt känner i alla fall jag att mitt sinne för nya intryck börjar bli fullt. Det blir mycket att ta in för det blir inte tal om något slölyssnande, det går bara inte.

I sista numret börjar Ale med ett antal snabba toner på flöjten och Mats hänger på, Jonas lika så och snart spelar hela bandet i 180. Då får Clas nog och ropar ut att det är för många toner, för många leksaker och leder in ensemblen i låten ”Hold that Note”. Så är det ju, det som BB King kan åstadkomma med en enda ton och även Clas Yngström. Det räcker med en ton om den bara kommer från själ och hjärta. Men här spelar det ingen roll för hela kvällen kommer från själ och hjärta och det blev ytterligare en musikalisk upplevelse.

Som mamma sa; En helt annan värld, och mamma har ju alltid rätt, eller hur!

Upplevelser blir musik, musik blir upplevelser!

Claes Svedberg