Hundmannen

Gustav Karlsson besökte som alla andra Folkets Park, men det var samma problem där. Ingen av flickorna lade märke till honom och själv bjöd han alltid upp fel tjejer. De såg honom inte för de hade ögonen på någon annan, men ibland hände det att han fick dansa med någon som blivit övergiven. Men det var inte så särskilt kul att dansa med någon som snyftade och sen stortjutande lämnade honom på dansgolvet när han frågade tjejen om vad det var för problem. De tjejer som lade märke till det där trodde att han varit för framfusig och nobbade honom av den orsaken. Den där ljusa killen som sa fräcka saker!
Men en kväll hände något som förändrade Gustav Karlssons liv, han blev uppbjuden av en tjej, Alice, som inte visste att hon var närsynt och därför trodde att han var en annan. Men det blev i alla fall de två, sällskap, förlovning och giftermål. När hon sedan tittade noga på deras bröllopsfoto upptäckte hon sitt misstag, men då var det för sent. Hon var med barn och hon kände dessutom att hon tyckte om Gustav Karlsson för den han var och inte för den hon trodde att han var.
De levde ett lyckligt liv och när de blev pensionerade kände de sig också väldigt lyckliga. Åtminstone de första tre åren. Men sedan började Gustav Karlsson uppträda konstigare och konstigare. Det började med att han började skälla som en hund när brevbäraren stoppade post i brevlådan i dörren. Alice tyckte det var roligt till en början eftersom de hade funderat på att skaffa hund. Gustav Karlsson skrattade åt henne och sa att han bara kände för att skälla på brevbäraren. Men när Alice upptäckte att någon gnagt på en av köksstolarna frågade hon Gustav och han erkände att det var han som gjort det. Han tyckte det kliade i tänderna och det kändes bättre när han gnagde på stolsbenet.
Alice ryckte på axlarna och tänkte att Gustav Karlsson kanske började bli senil eller något sådant. Så hon bokade tid hos distriktsläkaren, som konstaterade att Gustav var fullt frisk och hade bra närminne. Enligt läkaren hade Gustav alltså varken demens eller Alzheimer.
Efter en månad funderade Alice varför Gustav Karlsson gick ut så ofta. Ibland verkade han ha bråttom också. En dag upptäckte hon att han köpt en rulle med hundpåsar så Alice frågade Gustav om han tänkte skaffa hund.
– Nej, nej, jag behöver dem själv, sa han och rev av några påsar, satte på sig jackan och gick ut.
– Vad ska du göra Gustav, frågade Alice.
– Jag behöver lite frisk luft, sa Gustaf och gick.
Alice tänkte intensivt på vad som höll på att hända. Skulle han gå ut och… använda påsarna själv? Han kanske tror att han är en hund? Hon kastade på sig kappan och skyndade nerför trapporna. När hon öppnade entrédörren och kollade hon om Gustav var på innergården, men det var bara några barn där så hon gick fram till dem.
– Har ni sett någon man här på gården, frågade Alice.
Barnen, en pojke och en flicka tittade upp på henne.
– Det kom ut en gubbe från den där dörren, sa flickan och pekade mot entrédörren.
– Men han gick ut på gatan, sa pojken och pekade mot porten mot gatan.
Alice tackade dem och skyndade ut genom porten och spejade uppåt och nedåt men ingen Gustaf. Kanske han har gått till parken, tänkte hon. När hon kom fram till parken såg hon att det rörde sig i ett stort buskage så hon gick fram dit.
– Gustaf, är du där, frågade Alice.
– Jaa, hördes Gustaf från buskaget. Jag kommer snart.
Rösten lät ansträngd, som när man försöker prata samtidigt som man bajsar.
Efter några minuter kom Gustaf ut med en plastpåse i handen, som han knöt en knut på.
– Vad är det där, frågade Alice och pekade på plastpåsen.
– Jag har bajsat och nu ska jag slänga bajspåsen i papperskorgen, sa Gustaf.
Alice blundade och lade handen över munnen för att inte säga något dumt.
– Men Gustaf, du är väl ingen hund, sa Alice.
- Jo, det är jag visst det, sa Gustaf och gläfste lite.
Alice tog Gustaf i handen och ledde honom tillbaka till huset där de bodde.
Hur gör man när ens man tror att han är en hund? Köper halsband med koppel? Nej, man måste träffa en läkare så fort som möjligt. När de kom hem gick de in i vardagsrummet och satte sig i soffan. Alice strök Gustav över huvudet och tittade honom i ögonen.
- Gustav, jag tror att vi ska beställa tid hos vår doktor på hälsocentralen, sa Alice.
- Aldrig i världen, jag följer inte med om vi inte åker till Strömsholm eftersom jag är hund här, sa Gustaf.
För att få saken ur världen ringde Alice till deras son Fredrik och bad honom komma och hämta dem. Hon förklarade att de behövde åka till sjukhuset, men sa bara att pappa inte mådde så bra.
När sonen ringde på dörren började Gustaf skälla och rusade fram till dörren. Fredrik såg förskräckt på sin pappa som kröp på golvet och tryckte sig mot sonens ben.
– Mamma, vad är det med pappa, frågade Fredrik.
– Pappa tror att han är hund, viskade Alice. Han vägrar att åka till hälsocentralen och kräver att vi åker till Strömsholm i stället.
Fredrik ryckte på axlarna.
– Det är kanske lika bra så kanske de kan hjälpa oss med pappa, sa Fredrik.
Gustav Karlsson följde lydig med till bilen men vägrade kliva in om han inte fick kissa först. Eftersom gatan var tom lät de honom göra det.
När de kom till Strömsholm gick Alice in till receptionen och förklarade situationen. En av veterinärerna tillkallades och man kom överens om att de skulle ta in Gustav och låta honom stanna på Strömsholm så skulle de kunna ordna vidaretransport senare.
Gustaf följde lydigt med in och lät sig låsas in i en av burarna, där hundar brukade få övernatta. Alices ögon tårades när hon klappade Gustaf på huvudet och sa att han skulle få stanna kvar för undersökning.
– Vi kommer tillbaka och hämtar dig senare, sa Alice.
– Det blir bra det, sa Gustaf och kurade ihop sig i ett hörn av buren.
Fredrik hade stannat kvar vid bilen eftersom han inte orkade se sin pappa på det sättet. Alice kom ut och öppnade dörren och satte sig i bilen utan ett ord.
– Kör hem mig, jag behöver vara ensam, sa Alice.
När de kom tillbaka tackade Alice för att Fredrik ställt upp och hjälpt till.
– Jag ringer dig när de hört av sig, sa Alice.
Kvällen gick och nästa förmiddag utan att någon ringde från Strömsholm. Alice ringde dit och frågade efter veterinären som tagit emot dem, men han var ledig den dagen. Hon beskrev situation och då sa damen hon pratade med att de borde komma dit.
- Vi har kanske hittat en bra lösning på problemet, sa damen. Men ni behöver inte ha bråttom, Gustav trivs jättebra här.
Fredrik, som var lärare, hade ledigt den här veckan eftersom det var höstlov så han kom och hämtade Alice på eftermiddagen. När de kom fram till Strömsholm och gick fram till receptionen så fick de se Gustaf där. Han pratade med en hund som kommit till kliniken. De gick fram till receptionisten.
– Hur är det med Gustaf, frågade Alice.
– Det går bra för honom, han hjälper oss i receptionen och tar hand om hundarna som kommer hit och det går jättebra, sa receptionisten. Jag hoppas att han får vara kvar här och chefen är beredd att anställa honom.
Alice och Fredrik tittade på varandra och sonen nickade gillande.
– Det blir nog bra om ni vill ta hand om honom, sa Alice. Jag gillar egentligen inte hundar så det känns nästan som en lättnad.
- Han har också pratat om att läsa till veterinär, men med tanke på hans ålder så försöker vi lära honom att apportera i stället, sa receptionisten.
Så gick det till när Gustav Karlsson hamnade på Strömsholm för att arbeta i receptionen med att ta emot hundar på kliniken. Han lärde sig till och med att sluta morra åt katterna!